Då den reorganiserade svenska hären på senhösten 1676 ankom till Skånes Fagerhult, var provianten sedan några dagar tillbaka så gott som alldeles slut, varför Karl XI befallde byborna att utlämna all sin boskap till bespisning av hans svältande soldater, vilka formligen slogos med varandra om de arma kreaturen, som de levande buro bort på sina axlar till stor förbittring och harm för bönderna. Dessa blevo till sist så rasande, att de togo fram sina bössor och började beskjuta sin egen konungs folk, „saa at snaphaneriet begyndtiss nu först udi Farholt sogn“, som Sthen Jacobsen säger i sin krönika om det skånska kriget.

Det dröjde heller icke länge, förrän snapphaneriet började taga allt större fart häruppe i gränstrakterna, varifrån det sedan som en löpeld spred sig till skogsbygderna i hela Skåne. Snapphanarna, som till en början opererade i endast lokala förhand, tjänstgjorde som spejare, kurirer och vägvisare åt den danska hären, de sökte förstås också att på allehanda sätt tillfoga svenskarna största möjliga avbräck och voro sålunda för de reguljära trupperna ett ingalunda föraktligt stöd. Detta blev, som vi nog kunna förstå, ännu starkare, sedan en stor del av dem så småningom blivit militärt organiserade i kompanier.

Denna organisation, som genomfördes under vintern 1676 - 77 och påföljande sommar, tillgick på det viset, att någon på sin ort ansedd och populär person med ut-präglade ledareegenskaper samlade en större eller mindre flock frihetsälskande och oförfärade män, som voro hågade att „gå på parti“, varefter han hos danske konungen ansökte om och naturligtvis också erhöll tillstånd att som deras chef „tage paa Fienden“. Sedan de enrollerats i respektive kompani och avlagt ed, togos de officiellt i tjänst som „Kongens Frijschötter“ till skillnad för de lokalt opererande snapphanarna.

Manskapet i kompanierna utgjordes till största delen av bönder och hantverkare samt skyttar från adelns gårdar. Vid varje kompani, som huvudsakligen var rekryterat inom samma härad, fanns det förutom kaptenen eller ryttmästaren en löjtnant, en eller flera fänrikar och kornetter, en vaktmästare, en kvartermästare, några korporaler och en mönsterskrivare, som skötte rullföringen, avfattade rapporterna till de danska myndigheterna samt order och rekvisitioner m. m.

Samtliga befallningsmän voro utsedda inom respektive kompanier, som uppgingo till ett antal av c:a 20 i Skåne och 4 - 5 i Blekinge. Kompaniernas storlek varierade högst betydligt, från 20 ända upp till 160 man. De opererade fullt självständigt, men det hände dock, att de vid större företag kunde samarbeta med varandra.

Minst voro de, när de förlades i vinterkvarter, ty då utgjordes de i regel endast av befallningsmännen och de mest komprometterade av manskapet, medan de övriga tillbragte vintern i sina hemorter och där av lättförklarliga skäl så obemärkt som möjligt. I vinterkvarteren erhöllo friskyttarna visserligen något understöd, men för dem, som övervintrade på Själland, var detta så pass knappt, att de stundom måste sälja eller pantsätta både bössa och häst för att kunna dra sig fram till den tid, då „skogen blev grön“ och sommarfälttåget kunde börja. Under detta voro de självförsörjande, även om de då och då kunde erhålla krut och havre från danska härens förråd.

Friskyttarna voro, efter vad som framgått av det föregående, beridna, men hästen tjänstgjorde endast som transportmedel, ty de kämpade till fots, och deras vapen utgjordes i regel av en lång bössa (göingereffla) samt kniv. Eftersom de utrustade sig själva, var det omöjligt att få vara med bland dem för de mindre bemedlade, som därför måste inskränka sig till lokala operationer i hemtrakten. Dessa mindre bemedlade, de egentliga snapphanarna, hade icke samma anseende som friskyttarna, men de hade ofta allra mest att hämnas för. De tillhörde nämligen den utfattiga överbefolkningen och bestodo än vidare av tvångsutskrivna, som flytt till skogs, samt av egendomslösa, som under mellankrigsåren blivit bortmotade från sina gårdar av de inkvarterade svenska och tyska ryttarna och sedan måst föra en eländig tillvaro ute i ödemarkerna.

Till de mest kända och namnkunniga friskyttecheferna under skånska kriget 1676 - 79 hör utan tvivel Aage Monsen Harlof eller Hare-Aage, som han vanligen kallades. Han hade före kriget varit bonde i Hörja socken i Västra Göinge härad. Vid den tidpunkt, då danska armén stod utanför Lund, uppbådade han i enlighet med Christian V:s brev en bonde från varje gård i Östra och Västra Göinge härad för bevakning av vägarna, och under denna bevakningstjänst tog han också åtskilliga fångar. Mot slutet av år 1676 begav han sig över till København jämte en del av sitt folk, där han begärde underhåll till nästkommande april månad för att sedan återvända till Skåne „og fienden mueligen afbrech at giöre“.

Under denna vinter var det ett rätt betydligt antal snapphanar, som uppehöllo sig i den kungliga huvudstaden, där de nu började kalla sig „kongens friskytter“, sedan de av denne blivit officiellt erkända som stridande förband. Bland dessa nämnas också „Vestergønge herreds friskytter“ under befäl av löjtnant Aage Monsen Harlov.

Den 3 juni 1677 begärde han att i likhet med andra friskyttar få fullmakt av konungen att „med sit Partie tage paa Fienden“ varefter han sedan omedelbart skulle inlämna en rulla över sitt folk, och än vidare förband han sig till att vid alla eventuella klagomål ansvara för sina underlydande. Naturligtvis fick han också den begärda fullmakten, och under hela kriget finna vi honom sedan i rullorna som chef för Västra Göinge kompani, först som löjtnant till sommaren 1678, därefter som kapten till år 1679 och s edan som major.

Aage Monsen, som jämte sitt folk uppehöll sig i den danska huvudstaden även under påföljande vinter, opererade under sommaren 1678 i nära samband med danska hären, som han var till nytta och hjälp på mångahanda sätt.

Genom Göinge gick ju den kortaste vägen mellan Småland och Kristianstad, och denna förbindelseled var sålunda av den allra största betydelse för de svenska truppernas försörjning. Redan långt tillbaka i tiden hade danskarna anlagt skansar till skydd för broövergångarna vid de viktigaste vattendragen, så t. ex. vid Vittsjö, Hasslaröd och Hönjarum, och under det nu pågående kriget fingo friskyttarna ofta i uppdrag att bränna dessa broar.

De lyckades emellanåt också göra detta, och icke minst Aage Monsen synes ha varit anlitad för dylika svåra och nog så farliga uppgifter. Den 24 juli 1678 rapporterar han sålunda till generalmajor Arensdorf, att han dagen innan hade bränt Kumle bro över Almaå i Knislinge samt bron över Helgeå uppe vid Broby. Han hade också försökt bränna Hönjarums bro men misslyckats, ty den svenska skansen låg för nära, skrev han, och „vi kunde intet bare os der for Kugler. Men dersom det behagede hans Excellens at sende os et Paar Falcheneter, at vi kunde schude paa Vollene, saa ville vi endnu proberet. Jeg troer vist, at vi schulle hae den“. Förmodligen fick han också de önskade falkonetterna.

Under fjorton dagars tid hade hans kollega friskyttekaptenen i Östra Göinge Niels Andersen hållit skansen innesluten, och när sedan Aage Monsen kom honom till hjälp med hundra man västgöingar, måste skansens besättning inför hotet om stormlöpning kapitulera.

Kapitulationsinstrumentet eller, som det kallas, „Accord imellem Hans May:tts Frijschøtter af Dannmarch och det Swensche folch af Høynebro skantz“ är daterat den 2 augusti 1678 och underskrivet av „Aage Maansen, Captein ofwer Frijschøtterne i Vester Gynge Herrit“ och „Niels Andersen, Captein ofwer Frijschøtterne i Østre Gynge Herrit“.

Två dagar senare måste i sin tur Kristianstad kapitulera, och härmed miste friskyttarna i norra och nordöstra Skåne sitt starkaste stöd. Det var helt enkelt omöjligt för dem att i fortsättningen kunna operera i dessa trakter, i all synnerhet som de heller icke längre kunde påräkna något underhåll häruppe. I anledning härav sågo sig både Aage Monsen och friskyttekaptenen i Norra. Asbo Peder Lauridsen nödsakade till att hos höga vederbörande anhålla om att få sig en plats anvisad till vinterkvarter, och härvid kunde, som vi nog förstå, båda två hänvisa till, att de „med all vor magt och krafft søgt eders kgl. majestæts fiender och federnelandet till nøtte igien at komme i sin gammel form under rette Danmarchs crone“. Denna anhållan bifölls också, ty den 5 november 1678 erhöll Aage Monsen och hans kompani vinterkvarter i Helsingborgs län.

Det var nu slut med de organiserade friskyttarnas operationer uppe i norra Skåne, och under krigets sista år kommo dessa i stället att försiggå i landskapets mellersta och södra delar. Vid fredsslutet överlämnade han befälet över kompaniet till Oluv Pedersen, och sedan samtliga friskyttekompanier överförts till Själland, blev han med majors titel chef för alla skånska friskyttar därstädes. Det var i denna sin egenskap, som han till konung Christian V å deras vägnar riktade en bevekande och rörande böneskrivelse, som är av så pass stort intresse, att den här förtjänar att återgivas i sin helhet. Skrivelsen var av följande lydelse:

„Stormechtigste Konge, Allernaadigste Arffue Herre! Udj allerdybeste Underdanighed indflyer ieg allerundertrengde Major Aage Harlof paa samptlige wnderhaffuende Folchs Wegne med storste Suck till Eders Kongl. May:t, wæmodeligen tilkende giffuendis, ded vi mange Gange haffuer suppliceret till General Commissariatetz Herrerne i den wnderd. Forhaabning at erlange Windterqvarteer och Tractament, efftersom wij med vorris Folch effter Herrernis schrifftlige Order er her till Landet kommen, 8:te Compagnier, og da vahre vel monderede med Hæste, Geweer och ald Tilhøring. Men som wij nu 4 Maaneders tiid hafuer med vorris Folch, Hæste og Knechte opfortærret alt, huis vi medhafde, og det bæste vi eyde sat hoes worris Folch i Schaane, som vi fornemmer nu af de Suensche at verre borttaget, saa wij saalediss formeedelst vorris schyldige Troeschab imod worris Arfuekonge og Herre saa og worris kerre Fæderneland erre blefuen til Widunder, landflychtige Folch; ingen will huusse eller weederqueege os, ilde bortrømbt fra vorris Koner, Børn, Slecht, Boeliger og Formue, som nu lefuer for vorris Skyld i sterste Elendighed, ia en Deel af dennem gribis og tyransche Wiis meere end elendig bortrettis, alt defte hafue vi liedt og lefuet i den Forhaabning, vi kunde igen frelsis af Sunsrhens Aag og i Tiiden af Naade uinde Belenning hoes woris Allernaad. Konge. Derforre nedfalder for Eders Store Kongl. May:tz naadefulde Fodschammell, begier naadige Kongelige Barmhiærtigheeds Mildheed, at vi fattige fordrefune Folch, som effter Ordre er herofuerkomne till Eders Kongl. May:tz Tieniste, maa uinde Tractamente og Qwarteer lige weed andre Cavalerij og wi maate bliffue veed vor eget Folch, paa det wi udj denne kaalde Winter af Hunger og Frost icke schal forgaa. Slig Kongelige Naade vil Gud belenne Eders Kongl. May:t med det gandsche Kongl. Arfuehuss udj dee Retferdiges Opstandelse for Guds naadige Domstol. Kebenhafn d. 18:e Nov. 1679. Eders Kongl. Stoermechtigste Majestætz Allerunderd. ringe Tiener Aage Harlof Major for Frijschytterne“.

Och vad blev nu resultatet av denna rentav gripande böneskrift? Ja, de fingo väl ett litet tillfälligt understöd. Men vad skulle det sedan bli av dem? Givetvis skulle de få stanna kvar i landet, om de ville arbeta inom jordbruk eller hantverk. De, som voro hågade att upptaga ödehemman, skulle få fritt byggnadstimmer från kronans skogar och därtill skattefrihet i tre eller fyra års tid. Men det var endast ett fåtal, som kunde tänka sig denna senare utväg, eftersom de allra flesta voro fullkomligt utblottade. Helst skulle friskyttarna ha velat komma i konungens tjänst, tjäna som infanterister ville de dock icke, eftersom några av deras kamrater under sin tjänstgöring vid fotfolket blivit mycket illa behandlade, däremot ville de gärna bli ryttare, något som också framgår av Aage Monsens böneskrift till konungen.

Denna deras anhållan kunde emellertid icke beviljas, och efter en år 1680 företagen undersökning om, vad de i fortsättningen ämnade företaga sig, upplöstes deras kompanier, och de forna frihetskämparna fingo sedan försöka slå sig fram så gott de kunde var och en på sitt håll, somliga som jordbruksarbetare, andra som hantverkare o. s. v.

Några av deras officerare, däribland major Aage Monsen, erhöllo anställning vid de reguljära trupperna.

Friskyttarna voro av lättförklarliga skäl för sina operationer i hög grad beroende av ryggstödet från den danska hären. Under vintern voro de för den skull inkvarterade på någon säker plats, vanligen i Kristianstad, Landskrona eller på Själland, men de av dem, som inte voro allt för mycket komprometterade, kunde till och med våga sig på att uppehålla sig i sina respektive hemorter. Och så höllo de sig stilla, tills den danska hären kom tillbaka och „skogen blev grön“, något som också var en ingalunda oviktig förutsättning för gerillafejden. Snapphanarna vågade sig nämligen icke på att ta upp kampen med reguljära trupper ute på öppna fältet utan måste inskränka sig till att strida i skydd av de täta skogarna med deras svårtillgängliga klyftor och snår.

På deras stridslust var det heller intet fel, och belysande härför är följande lilla episod. Strax i början av maj 1677 infunno sig i Landskrona tvenne göingar, som blivit ditsända av sina kumpaner för att förhöra sig om, när danska hären kunde vara att förvänta till Skåne, och samtidigt försäkrade de, att man däruppe i Göinge icke skulle svika, om man bara kunde vara säker om att få behövligt stöd. Nåja, de båda emissarierna fingo förstås lugnande försäkringar härom, de kunde ju också med egna ögon konstatera, att mycket krigsfolk redan hade kommit över, och så drogo de synnerligen belåtna till sitt land igen.

Under sommaren 1677 synas de flesta av friskyttekompanierna ha blivit organiserade, däribland också Östra Göinge kompani. Chef för detta var Niels Andersen, som nämnes första gången i juni samma år och då med titeln löjtnant. Han låg då med sitt folk i trakten av Herrevadskloster, där svenska hären för tillfället var lägrad. Om denna kunde han då och då till danska högkvarteret insända värdefulla rapporter. I början av juni överrumplade han med sitt folk en svensk truppstyrka i Billinge prästgård, varvid tjugofyra svenskar stupade och nio togos tillfånga. Fångarna fördes därefter till danska högkvarteret, varest de vid anställda förhör lämnade viktiga upplysningar om den svenska härens svaga styrka och dess stora försörjningssvårigheter.

Under påföljande vinter uppehöll sig Niels Andersen tillika med åtta av sina kämpar i København, där många andra friskyttar då vistades. I januari 1678 beordrade Christian V generalmajoren Arensdorf att sörja för deras underhåll, och i enlighet härmed bestämdes detta underhåll så, att en kapten skulle få 6 rdr i månaden, en löjtnant 4, en kornett 3, underofficerarna 2, korporalerna l½ och de meniga 1 rdr var. Det var, som vi se, tämligen blygsamma understöd, som tillerkändes dem av höga vederbörande. Arensdorf önskade emellertid transportera dem över till Skåne, och i mitten på februari översändes på hans order Östra och Västra Göinge kompanier till Landskrona, där de fingo underhåll och kvarter ända fram till den 21 juni, då de gingo i fält samtidigt med den danska armén.

Under sommarfälttåget 1678 opererade flera friskyttekompanier i nära förbindelse med den danska huvudhären, något som tydligen framgår bl. a. av ammunitionsräkenskaperna. Så t. ex. erhöll kapten Simon Andersen 23/7 24 pund krut, 28/7 20 pund - det hade gått åt mycket krut i hans segerrika träffning vid Östra Sönnarslöv 26/7kapten Niels Andersen 5 pund och 200 kulor och „Capit. Mogens (Aage Monsen Harlof) Dragone Compani Friskytere“ 10 pund o. s. v.

Det var under detta års fälttåg, som Niels Andcrsen utförde sin största bedrift, då han tillsammans med Aage Monsen lyckades intaga Hönjarums skans i närheten av Osby. Aktstycket om kapitulationen är av så pass stort intresse, att det förtjänar att återgivas i sin helhet, och så här lyder det:

„Accord imellem Hans May:tts Frijschøtter af Dannemarch och det Swensche folch af Høynebro skantz.

Eftter at Capitein Niels Andersen hafde liggit for Skantzen med sine underhafvende Frijschøtter ved 14 Dagis Tid, kom Capitein Hare Aage med hundrede Man til Succurs, hafwendis med sig en Trompetter, hwilchen hand d. 2 Augusti lod andblæse, om de vilde opgifve paa Accord eller icke; daa efftersom de icke hafde videre til Underholning, begierde de Accord, hvorpaa Captein Hare Aage med Trompetteren red til dem och saaledis contraherede: først at de skulde marchere af Skantzen udj fuld Gever och derpaa strax nedlegge dem.

For dét andet at de skulde ledsagis som Fanger til den danske Leyer ved Christianstad.

P.S. Efftersom de Swensche icke hafde videre til Underhold, til med at de saa Captein Niels Andersen staa ferdig med trende Tropper, hver paa 100 Mand at ville gaa Storm, var de tvungne til at gifve sig. Actum Høijnebro d. 2 Aug. 167S. Aage Maansen Captein ofwer Frijschøtterne i Vester Gynge Herrit. Niels Andersen Captein ofwer Frijschøtterne i Østre Gynge Herrit“.

Det framgår av det föregående med all önskvärd tydlighet, att friskyttarna voro militärt organiserade, och då de därtill åtminstone tidvis erhöllo understöd av kronan, måste; de därför anses som verkliga trupper om också irreguljära. Så betraktades de också av de militära danska myndigheterna, vilka åtminstone alltifrån år 1677 kalla dem friskyttar och likaledes nämna deras chefer med militära titlar. Detta gjorde också de civila myndigheterna utom i sådana fall, då de blivit uppretade över deras stundom alltför hårda framfart mot bönderna. Vid sådana tillfällen kom nämligen skällsordet „snapphane“ lätt nog på läpparna, och denna nedsättande benämning åtföljdes då gärna av ett eller annat svavelosande kraftuttryck.

Den 5 november 1678 erhöll Östra Göinge kompani vinterkvarter i Helsingborgs län, och vid fredsslutet påföljande år överfördes det till Själland, där det upplöstes i mars 1680. Kapten Niels Andersen stannade kvar i Danmark, där han sedan liksom så många andra tappra frihetskämpar gick okända öden tillmötes.

De frihetsälskande skåningar, som uppsatte och organiserade friskyttekompanierna, voro i regel personer, som på sin ort åtnjöto ett stort förtroende och därtill en grund-murad popularitet, men först och sist var det personer med verkliga ledareegenskaper och ett oförfärat mod. Utan dessa egenskaper skulle det icke ha lyckats för dem att så fort som skedde samla omkring sig en större eller mindre flock modiga och behjärtade män, som voro hågade att, som det hette, „gå på parti“. I flera fall hade dessa friskyttechefer ursprungligen varit besuttna bönder, så t. ex. Aage Monsen, Eskild Nielsen, Anders Pedersen och Simon Andersen.

Den sistnämnde hade tillika med Jens Jensen från Stoby redan den 20 februari 1677 erhållit kunglig fullmakt att förfölja alla infödda svenskar samt alla svenska tjänstemän och svensksinnade undersåtar i Skåne, som försöka förråda de dansksinnade. Sedan följde liknande fullmakter slag i slag, och det ena kompaniet efter det andra enrollerades. Ett av dessa blev efter sin ledare kallat Nicolaus Hermansens kompani.

Om Nicolaus Hermansens levnadsställning före kriget vet man ingenting, men man vet däremot, att han var en bildad man, som läste och skrev både danska och tyska. I november 1676 erhöll han fullmakt som kapten vid Sten Brahes skånska dragonregemente, deltog påfoljande månad i slaget vid Lund, där han blev tillfångatagen, men redan i januari 1677 hade han turen att bli utväxlad.

Han skickades sedan upp till Blekinge för att taga befäl över bönderna, men sedan Sten Brahe dött och hans dragonregemente blivit upplöst, började han värva friskyttar, som enrollerades den 20 april s. å. Egentligen hade han hoppats på att få dem erkända som reguljära dragoner, vilket dock icke lyckades.

Under sin kommendering till Blekinge hade Hermansen omkr. 20 februari försökt sig på att anfalla svenskarna vid Ronneby, men anfallet blev tillbakaslaget. Själv hade han under striden ådagalagt en så stor tapperhet, att blekingarna lovat att gå man ur huse, om han bara snart ville komma tillbaka och hjälpa dem, ty han var, som de sade, en god dansk man, och man hade tilltro både till honom och hans fänrik Hans Bentsen. Nåja, det dröjde heller icke länge, förrän han kom tillbaka på order av generalmajor Meerheim, som sände med honom 200 dragoner, och så hade han förstås också med sig sina friskyttar. Tillsammans med bönderna företog han nu ett anfall för att driva bort svenskarna från Bokull (Karlshamn), vilket dock misslyckades. Men även denna gång visade Hermansen prov på en lysande tapperhet, som gjorde honom ännu mer populär både hos blekingarna och hans underlydande.

Redan i april 1677 hade många av de friskyttar, som övervintrat på Själland, återvänt till Skåne, där de tills vidare inkvarterades i Landskrona. Under sitt uppehåll härstädes blevo de enrollerade och avlade ed till konungen, på vilkens befallning de sedan skulle förplägas och avlönas som dragoner. Hermansens 30 friskyttar skulle få en slettedaler (två tredjedels riksdaler) pr man och han själv, som här nämnes major, 5 eller 6 rdr i månaden.

I april utsändes Hermansen med sina friskyttar för att söka etablera förbindelse med det inneslutna Kristianstad, men även denna gången förföljdes han av oturen. Påföljande månad är han i full färd med att indriva en proviantgärd i Luggude, Norra och Södra Asbo samt Bjäre härader, ty även för dylika uppdrag användes friskyttarna.

I juni påföljande år kunde han inrapportera till högkvarteret, att han en kvarts mil från Markaryd hade angripit en svensk ryttartrupp på 76 man, varav 32 man nedgjorts jämte flera officerare. Dessutom blev „en stor monsør kvæstet men kom derfra“. Ifrågavarande monsieur var, som man senare fick veta, generalmajor Bielke. Hermansen berättar vidare följande: „Vi har forfulgt dem til grænsen, hvor det var en stor mængde ryttere og dragoner, saa vi maatte retirere os, men vi mistede ingen“.

Under ett par dagar låg han sedan kvar vid „Ystenet“ (Yxenhult) men måste draga sig tillbaka, sedan svenskarna hade fått förstärkningar. Bönderna häruppe önskade få begiva sig till Landskrona för att sedan eventuellt emigrera till Själland, men de fruktade för, att svenskarna i så fall skulle lägga hela trakten i grus och aska.

Trots den svenska övermakten lyckades Hermansen att hålla sig kvar i norra delen av Norra Asbo härad, och en månad senare finna vi honom åter uppe i trakten av Markaryd, där han i Fagerhults socken är sysselsatt med att uppsnappa proviant och brev m. m. från svenskarna. Hans kompani uppgick vid denna tidpunkt till 60 man, huvudsakligen göingar. Även Fagerhultsborna voro redo att sluta sig till honom, ty deras gevär voro förstklassiga, men de saknade tyvärr en mycket viktig sak, nämligen krut.

Major Hermansen var, som redan förut är nämnt, en bildad person, och detsamma kan också sägas om tre av hans närmaste underbefälhavare, av vilka kaptenen hette Hans Mand, kaptenlöjtnanten Jacob Pedersen Bredal och löjtnanten Jakob Jørgensen Visseltoft. De hade allesammans studerat vid Københavns universitet, den förstnämnde också vid Lunds universitet, där han vid krigets början i strid mot universitetsprivilegierna blev fängslad av svenskarna, varefter han, sedan man släppt honom, blev friskytt i Hermansens kompani med kaptens grad.

Visseltoft, som var son till kyrkoherden i Visseltofta Jørgen Simonsen Scheel, hade på dansk sida deltagit i slaget vid Lund. Därefter hade han under någon tid hållit sig dold i Harlösa socken, varifrån han sedan sökte ta sig hem till Visseltofta. Han blev emellertid, när han var på väg dit, gripen på föranstaltande av borgmästaren Gabriel Hilleton och därefter införd till svenska högkvarteret i Vä. Förmodligen hade det hela kunnat sluta nog så illa för den unge skånske studenten, om icke hans landsman Ebbe Ulfeld lagt sig ut för honom och lyckats få honom frigiven.

Men ännu var det icke slut med vedervärdigheterna, ty då han befarade, att förutnämnde Hilleton också i fortsättningen skulle bli farlig för honom, beslöt han att för säkerhets skull begiva sig till Landskrona. På väg dit blev han vid Kågeröd helt utplundrad av ett svenskt parti från Helsingborg, och någon tid därefter var prästsonen från Visseltofta enrollerad som löjtnant i Nicolaus Hermansens kompani. Det var för övrigt denne prästson, student och friskyttelöjtnant, som i något sammanhang på ett säkerligen mycket träffande sätt karakteriserade stämningen bland dåtidens skånska allmoge, då han sade, att bönderna nu icke längre ville plöja, men när danskarna komme med sin här, ville de taga geväret och följa. Det ligger också en stor portion sanning i hans reflexion: „Hvor ingen Durchmarsch er, der er ingen Snaphane“. Det var alltså enligt hans mening det stora ekonomiska trycket, som utgjorde en bidragande orsak till, att det var så många bönder, som anslöto sig till friskytterörelsen. Och däri hade han säkert alldeles rätt.

Om Nicolaus Hermansens vidare öden vet man bara, att han levde ännu år 1705, då han var bosatt vid Vestervig i Thy strax nordväst om Limfjorden (Jylland), där han livnärde sig som fiskare och då vid ett tillfälle hade ett mellanhavande rörande fisket med en godsägare vid namn Molderup. Denna lilla notis är det sista kända livstecknet från friskyttemajoren Nicolaus Hermansen, som alltså vid krigets slut i likhet med övriga friskyttar tagit sin tillflykt till det gamla kära moderlandet Danmark, där han förmodligen slutade sina dagar.

I. Ur mer än en synpunkt var Hallandsåsen ett synnerligen lämpligt operationsområde för friskyttarna. Häruppe bland snåren fanns det för dem förträffliga gömställen, där de kunde ligga och lurpassa på de svenska truppavdelningar och livsmedelsforor m. m., som måste passera den mycket viktiga västkustvägen. Häruppe höll den namnkunnige Sven Poulsen med sina dragoner vakt under förra kriget, och i samma trakter opererade under kriget 1676 - 79 Eskild Nielsen, som var chef för Bjäre och Södra 2sbo kompani. I 1679 års rulla uppgiver denne Kristianstad som sin hemort, men vid krigsutbrottet var han i varje fall bonde, förmodligen i närheten av Hallandsås, och med skyldighet att hålla ryttare på gården. Emellertid dog ryttaren, det var omöjligt att få någon annan i stället, och själv ville han icke rida för rusthållet. Hos svenskarna var han därtill mycket illa anskriven, sedan han före slaget vid Halmstad hade lämnat den danske generalmajoren Duncan informationer om den svenska hären. Och så gick det, som det gick. För att undgå svenskarnas hämnd rymde han och gav sig liksom så många andra skånska bönder friskytterörelsen i våld, och allaredan år 1676 hade han ofta infört fångar till Landskrona.

Eskild Nielsens kompani synes ha stannat kvar i Skåne under vintern 1676 - 77, och dess chef nämnes i januari 1677 löjtnant och därefter ryttmästare eller stundom också kapten.

Visserligen var vederbörande chef en mycket hårdför herre, men ändå synes det ha varit si och så med disciplinen i hans kompani. I en rapport av den 29 maj 1677 omtalar han sålunda, att Lasse Persen dagen förut tillsammans med några av hans skyttar hade varit inne i Laholm, där de gripit en svensk inspektor och en köpman från Borås, vilka stadens borgare sedan hade måst friköpa för 250 daler, 50 daler, som de hade på sig, samt lärft, blågarn och vadmal för 100 rdr. Och i fortsättningen tillägger Eskild Nielsen liksom med en mer eller mindre allvarligt menad suck: „Men derfor kunde Lasse Persen intet svare (ansvara), som han vilde ellers gierne gjort“.

Några andra av hans skyttar hade föregående dag varit i Barkåkra, där de sköto en kvartermästare och fem ryttare och togo 6 eller 7 fångar. Dessutom tillfångatogo de så pass fint och förnämt folk som ett grevligt kammarråd, en överste och en assessor i hovrätten, alltså en nog så gott kap.

Föregående fredag, den 25 maj, hade de företagit en expedition till Dämmestorp i södra Halland och där lagt beslag på tjugo tunnor havre, avsedda till utsäde, något „som ej var vel betenkt“, kommenterar deras kapten.

Så småningom började emellertid svenska strövkårer anställa en formlig klappjakt på de i trakten av Engelholm och Båstad opererande friskyttarna, vilket hade till följd, att flera av hans medföljare tappade lusten till att „bruka friskytteri“, så att han ej förmådde tillfoga fienden så mycket avbräck som tillförene. Det var i anledning härav, som Eskild Nielsen, numera kallad ryttmästare, i början av juli begav sig till det danska lägret utanför Malmö och av konungen begärde, att dessa personer skulle tvingas till att på nytt inställa sig för att „tage paa Fienden“.

Under påföljande vinter var Eskild Nielsen med sitt 50 man starka kompani inkvarterad i Helsingör och trakten däromkring. De hade kommit över vid Mårtenstid, men först på nyåret vände de sig till de danska myndigheterna med anhållan om något understöd, och deras pretentioner voro nog så måttliga, endast 3 rdr pr man i månaden till fälttågets början, och detta beviljades också. Befälet fick förstås något mer, kompanichefen själv 10 rdr.

De på Själland förlagda friskyttarna började tidigt att röra på sig, och Liksom förra året var Eskild Nielsen den, som först kom i farten.

Redan i januari 1678 erbjöd han sig att natt och dag kryssa utanför Skånes och Hallands kuster för att skaffa sig informationer och taga fångar, och för att svenskarna icke skulle få reda på hans förehavanden, anhöll han om, att fiskarna i Helsingör och de skånska bönder, som kommit över dit, skulle förbjudas att fara över till Skåne. Därifrån hade han lyckats få över en större båt, vartill han önskade få ett par mindre kanoner, och dessutom begärde han tillstånd till att avlossa skrämskott på bondevakterna, om de gjorde motstånd vid hans tillärnade strandhugg. Och så gav han sig i väg en kväll i februari. Uppe vid Vikens fiskeläge voro en del bönder församlade i ett vakthus, men då Eskild Nielsen med sitt folk plötsligt uppträdde på arenan, kastade de vapnen ifrån sig och flydde. Denne måste emellertid draga sig tillbaka, sedan bondevakten fått förstärkning, men dessförinnan hade han dock hunnit med att bränna ner vakthuset och ta med sig de vapen, som bönderna i förskräckelsen hade kastat ifrån sig.

Under de närmast följande månaderna företog han flera liknande expeditioner till Kullabygden och Hallandsås, och då han i april stötte samman med en överlägsen svensk truppavdelning i närheten av Engelholm, tvingade han denna till att retirera.

Eskild Nielsen opererade i allmänhet med stor framgång och därtill med en okuvlig framåtanda, och som den framgångsrike friskyttechef han var kände han sig med tiden så pass mäktig, att han stundom utfärdade skyddsbrev för personer, som ansågo sig vara i behov därav.

Naturligtvis visade han ingen som helst skonsamhet mot de svenska herregårdarna uppe i Bjäre, och han drog sig heller icke för att utkräva skatter av den „neutrala” delen av befolkningen i de trakter, där han höll till. Till och med borgarna i Engelholm sågo sig nödsakade att betala skatt till honom.

Efter Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1678 gick den danska hären i ställning bakom Rönneå, och under tiden arbetades det febrilt på att sätta fästningsverken i Helsingborg och Landskrona i fullgott stånd, eftersom man befarade ett svenskt anfall åt detta håll. Det var då, som den danske ryttmästaren Rantzau den 8 augusti överrumplade en större svensk truppstyrka i Båstad. Initiativtagaren till det överraskande anfallet var Eskild Nielsen, som själv tillika med några av sina skyttar gick i spetsen. Kampen blev hård men kort, och till sist måste svenskarna fly. De förföljdes, berättas det, ända ut i vattnet, icke mindre än 62 av dem stupade, och 31 blevo tillfångatagna, medan danskarnas förluster inskränkte sig till två friskyttar.

Som framgår av det föregående, måste Eskild Nielsen ha varit en utomordentligt intelligent ock kvicktänkt befälhavare, en verklig taktiker, som helst opererade genom djärva och blixtsnabba anfall, men han var, som allaredan förut påpekats, icke särskilt älskad av dem bland befolkningen, som i dessa tunga ödestider sökte vara „neutrala“ och därigenom råkade ut för den fatala situationen, att „vi nu for nationens skyld icke lides paa den ene side og paa den anden hades, formedelst vi er hengivne under cronen Sverig“.

Eskild Nielsens kompani, som den 5 november 1678 anvisades vinterkvarter i Helsingborgs län och den 10 juli påföljande år mönstrades av amtmannen Ove Ramel, överfördes vid krigets slut till Helsingør, där det erhöll inkvartering och förplägnad och tills vidare fungerade som strandvakt. Det upplöstes i mars 1680, varefter kapten Eskild Nielsen erhöll anställning vid de reguliära trupperna.

ESKILD NIELSEN

I. Ur mer än en synpunkt var Hallandsåsen ett synnerligen lämpligt operationsområde för friskyttarna. Häruppe bland snåren fanns det för dem förträffliga gömställen, där de kunde ligga och lurpassa på de svenska truppavdelningar och livsmedelsforor m. m., som måste passera den mycket viktiga västkustvägen. Häruppe höll den namnkunnige Sven Poulsen med sina dragoner vakt under förra kriget, och i samma trakter opererade under kriget 1676 - 79 Eskild Nielsen, som var chef för Bjäre och Södra 2sbo kompani. I 1679 års rulla uppgiver denne Kristianstad som sin hemort, men vid krigsutbrottet var han i varje fall bonde, förmodligen i närheten av Hallandsås, och med skyldighet att hålla ryttare på gården. Emellertid dog ryttaren, det var omöjligt att få någon annan i stället, och själv ville han icke rida för rusthållet. Hos svenskarna var han därtill mycket illa anskriven, sedan han före slaget vid Halmstad hade lämnat den danske generalmajoren Duncan informationer om den svenska hären. Och så gick det, som det gick. För att undgå svenskarnas hämnd rymde han och gav sig liksom så många andra skånska bönder friskytterörelsen i våld, och allaredan år 1676 hade han ofta infört fångar till Landskrona.

Eskild Nielsens kompani synes ha stannat kvar i Skåne under vintern 1676 - 77, och dess chef nämnes i januari 1677 löjtnant och därefter ryttmästare eller stundom också kapten.

Visserligen var vederbörande chef en mycket hårdför herre, men ändå synes det ha varit si och så med disciplinen i hans kompani. I en rapport av den 29 maj 1677 omtalar han sålunda, att Lasse Persen dagen förut tillsammans med några av hans skyttar hade varit inne i Laholm, där de gripit en svensk inspektor och en köpman från Borås, vilka stadens borgare sedan hade måst friköpa för 250 daler, 50 daler, som de hade på sig, samt lärft, blågarn och vadmal för 100 rdr. Och i fortsättningen tillägger Eskild Nielsen liksom med en mer eller mindre allvarligt menad suck: „Men derfor kunde Lasse Persen intet svare (ansvara), som han vilde ellers gierne gjort“.

Några andra av hans skyttar hade föregående dag varit i Barkåkra, där de sköto en kvartermästare och fem ryttare och togo 6 eller 7 fångar. Dessutom tillfångatogo de så pass fint och förnämt folk som ett grevligt kammarråd, en överste och en assessor i hovrätten, alltså en nog så gott kap.

Föregående fredag, den 25 maj, hade de företagit en expedition till Dämmestorp i södra Halland och där lagt beslag på tjugo tunnor havre, avsedda till utsäde, något „som ej var vel betenkt“, kommenterar deras kapten.

Så småningom började emellertid svenska strövkårer anställa en formlig klappjakt på de i trakten av Engelholm och Båstad opererande friskyttarna, vilket hade till följd, att flera av hans medföljare tappade lusten till att „bruka friskytteri“, så att han ej förmådde tillfoga fienden så mycket avbräck som tillförene. Det var i anledning härav, som Eskild Nielsen, numera kallad ryttmästare, i början av juli begav sig till det danska lägret utanför Malmö och av konungen begärde, att dessa personer skulle tvingas till att på nytt inställa sig för att „tage paa Fienden“.

Under påföljande vinter var Eskild Nielsen med sitt 50 man starka kompani inkvarterad i Helsingör och trakten däromkring. De hade kommit över vid Mårtenstid, men först på nyåret vände de sig till de danska myndigheterna med anhållan om något understöd, och deras pretentioner voro nog så måttliga, endast 3 rdr pr man i månaden till fälttågets början, och detta beviljades också. Befälet fick förstås något mer, kompanichefen själv 10 rdr.

De på Själland förlagda friskyttarna började tidigt att röra på sig, och Liksom förra året var Eskild Nielsen den, som först kom i farten.

Redan i januari 1678 erbjöd han sig att natt och dag kryssa utanför Skånes och Hallands kuster för att skaffa sig informationer och taga fångar, och för att svenskarna icke skulle få reda på hans förehavanden, anhöll han om, att fiskarna i Helsingör och de skånska bönder, som kommit över dit, skulle förbjudas att fara över till Skåne. Därifrån hade han lyckats få över en större båt, vartill han önskade få ett par mindre kanoner, och dessutom begärde han tillstånd till att avlossa skrämskott på bondevakterna, om de gjorde motstånd vid hans tillärnade strandhugg. Och så gav han sig i väg en kväll i februari. Uppe vid Vikens fiskeläge voro en del bönder församlade i ett vakthus, men då Eskild Nielsen med sitt folk plötsligt uppträdde på arenan, kastade de vapnen ifrån sig och flydde. Denne måste emellertid draga sig tillbaka, sedan bondevakten fått förstärkning, men dessförinnan hade han dock hunnit med att bränna ner vakthuset och ta med sig de vapen, som bönderna i förskräckelsen hade kastat ifrån sig.

Under de närmast följande månaderna företog han flera liknande expeditioner till Kullabygden och Hallandsås, och då han i april stötte samman med en överlägsen svensk truppavdelning i närheten av Engelholm, tvingade han denna till att retirera.

Eskild Nielsen opererade i allmänhet med stor framgång och därtill med en okuvlig framåtanda, och som den framgångsrike friskyttechef han var kände han sig med tiden så pass mäktig, att han stundom utfärdade skyddsbrev för personer, som ansågo sig vara i behov därav.

Naturligtvis visade han ingen som helst skonsamhet mot de svenska herregårdarna uppe i Bjäre, och han drog sig heller icke för att utkräva skatter av den „neutrala” delen av befolkningen i de trakter, där han höll till. Till och med borgarna i Engelholm sågo sig nödsakade att betala skatt till honom.

Efter Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1678 gick den danska hären i ställning bakom Rönneå, och under tiden arbetades det febrilt på att sätta fästningsverken i Helsingborg och Landskrona i fullgott stånd, eftersom man befarade ett svenskt anfall åt detta håll. Det var då, som den danske ryttmästaren Rantzau den 8 augusti överrumplade en större svensk truppstyrka i Båstad. Initiativtagaren till det överraskande anfallet var Eskild Nielsen, som själv tillika med några av sina skyttar gick i spetsen. Kampen blev hård men kort, och till sist måste svenskarna fly. De förföljdes, berättas det, ända ut i vattnet, icke mindre än 62 av dem stupade, och 31 blevo tillfångatagna, medan danskarnas förluster inskränkte sig till två friskyttar.

Som framgår av det föregående, måste Eskild Nielsen ha varit en utomordentligt intelligent ock kvicktänkt befälhavare, en verklig taktiker, som helst opererade genom djärva och blixtsnabba anfall, men han var, som allaredan förut påpekats, icke särskilt älskad av dem bland befolkningen, som i dessa tunga ödestider sökte vara „neutrala“ och därigenom råkade ut för den fatala situationen, att „vi nu for nationens skyld icke lides paa den ene side og paa den anden hades, formedelst vi er hengivne under cronen Sverig“.

Eskild Nielsens kompani, som den 5 november 1678 anvisades vinterkvarter i Helsingborgs län och den 10 juli påföljande år mönstrades av amtmannen Ove Ramel, överfördes vid krigets slut till Helsingør, där det erhöll inkvartering och förplägnad och tills vidare fungerade som strandvakt. Det upplöstes i mars 1680, varefter kapten Eskild Nielsen erhöll anställning vid de reguliära trupperna.

En av de mest kända och betydande frihetskämparna under skånska kriget är otvivelaktigt friskyttekaptenen Simon Andersen, en på sin ort ansedd storbonde från gårdenTullsagra i Västra Vrams socken i Kristianstads län.

Gården hade gått i arv inom släkten ända sedan Långe Jeps tid. Långe Jep eller, som han egentligen hette, Jep Simonsen, tillhörde Sparresläkten och var en rik man, men under Karl Knutssons härjningståg i Skåne 1452 gingo hans rikedomar delvis förlorade, och han blev sedan en arg svenskhatare. Detta hat gick sedan i arv inom släkten och blev rentav glödande, då Tullsagragården under nordiska sjuårskriget blev nedbränd av en svensk strövkår.

Efter denna orienterande inledning återvända vi nu till Simon Andersen, vars ärvda hat till allt svenskt hade fått ny näring genom allt det fruktansvärda, som hade övergått hans älskade Skåne efter våldsfreden i Roskilde. Själv var han en stolt och stridbar man med utpräglade ledareegenskaper och uppfylld av en okuvlig frihetskärlek, och efter danska härens landstigning vid Råå fiskeläge i slutet av juni 1676 dröjde det heller icke länge, förrän han drog ut till strids i spetsen för ett friskyttekompani, som han hade uppsatt och organiserat inom Gärds härad. Under krigets fortsatta förlopp erhöll detta sedan tillskott av folk från angränsande härad, vilket också tydligt framgår av de till våra dagar på riksarkivet i København bevarade kompanirullorna.

Storleken av dess personal varierade förstås, år 1678 uppgingo de meniga till 120 man, följande år till icke mindre än 160, och det var därmed det största av samtliga friskyttekompanierna. Med detta sitt kompani opererade Tullsagra Simon, såsom kompanichefen vanligen kallades, under så gott som hela kriget på den skogrika och för fiendens strövkårer svåråtkomliga Linderödsåsen med kringliggande trakter. Under den osedvanligt stränga vintern 1676 - 77 uppehöll han sig jämte några av sina närmaste män i København, där han och Jens Jensen från Stoby den 20 februari 1677 erhöllo fullmakter som friskyttechefer enligt en ännu bevarad fullmakt. Redan en månad därefter blevo friskyttarna genom en kunglig skrivelse erkända som en del av danska hären, och därmed hade snapphanefejden blivit legaliserad.

Så snart „skogen blev grön“, återvände kapten Simon till sin operationsbasis, och han blev sedan under Kristianstads belägring ett nog så värdefullt stöd för vederbörande fästningskommendanter och då i all synnerhet för den siste av dessa, generalmajoren von der Osten.

Då och då lyckades han lägga beslag på en eller annan till den svenska belägringshären destinerad transportfora, ibland uppsnappade hans folk brev och depescher till och från det svenska högkvarteret, och själv höll han ständigt ett vaksamt öga på fiendens förehavanden och insände rapporter härom till danska härledningen. Tre av dessa finnas i förbigående sagt ännu i behåll på riksarkivet i København. For von der Osten var det givetvis av allra största betydelse att kunna uppehålla förbindelsen med överbefälhavaren, och även i detta avseende blev kapten Simon honom till en mycket stor hjälp.

I hans kompani fanns det nämligen folk, som kände varje vass och vik kring den vattenomflutna fästningen, och som därför voro högeligen lämpade för att smyga sig igenom fiendens linjer. En av dessa oförvägna blockadbrytare var förmodligen den i kompanirullorna upptagne Jens Oelsen Fischer och en annan vid namn Ole Fiskere, som till sist blev tillfångatagen av svenskarna och halshuggen och steglad strax intill västra änden av den över Helgeå ledande Långebro.

Då Karl XI frampå hösten återupptog den på vårkanten avbrutna belägringen av Kristianstad, blev det mycket hårda tider för de inneslutna. På senhösten började provianten tryta, den närmaste trakten var utsugen och skövlad av svenskarna, här fanns alltså ingenting att hämta för provianteringspatrullerna, men något måste i alla fall göras, om man icke skulle krepera av svält. Det var i denna för fästningen hart när förtvivlade situation, som kommendanten ännu en gång skulle få erfara, vilken hejare till karl, som kapten Simon i själva verket var.

Under hösten hade nämligen denne varit nog förutseende att ute i sin hemsocken lägga upp betydande förråd av livsmedel för fästningens behov, och för kommendanten gällde det bara att komma ut och hämta dem, men dessförinnan måste han först driva bort en större svensk styrka, som från Åsum bevakade utfartsvägarna mot söder och väster. Våga, vinna! Den 29 november blevo svenskarna bortjagade, och två dagar senare drog von der Osten i spetsen för sexhundra man ut till Västra Vram, varifrån han sedan med friskyttarnas hjälp införde de efterlängtade förråden i fästningen, som därigenom räddades från kapitulation - för den gången. För kapten Simon var det säkerligen en mycket stor dag.

Påföljande år, alltså 1678, var han mycket tidigt i farten. Även ute i Skepparslöv hade han hunnit med att lägga upp nya livsmedelsförråd för den inneslutna fästningen, och genom ett energiskt utfall den 22 januari lyckades också kommendanten att avhämta dessa. Vid denna tidpunkt var fästningen hårt ansatt av den svenska blockaden, kapten Simon gjorde också allt vad göras kunde för att få inbyggarna i Villands härad och Västra Blekinge till att försöka hindra livsmedelstillförseln till den svenska belägringshären men lyckades tyvärr icke att få dem i rörelse. Själv var han förstås i farten natt och dag, genom sina spejare följde han noga fiendens rörelser, och vid ett tillfälle fick han mycket värdefulla informationer om tillståndet i det svenska lägret genom några snapphanar, som tillfångatagits av de svenske men sedan lyckats fly, och allt rapporterades förstås samvetsgrant till danske överbefälhavaren.

Under denna sommar tillfogade kapten Simon en svensk styrka betydande förluster vid Östra Sönnarslöv ett stycke från Kristianstad och strax nedanför Linderödsåsen.

Härom berättar den svensksinnade sockenprästen i Vittskövle Christen Lauridsen i ett brev till sin dotter Anne, som var gift med den likaledes svensksinnade prästen i Andrarum Anders Schartau. I skrivelsen beklagar han sig först över, att de gudlösa friskyttarna nu begynna bli alltför närgångna, ty förra onsdagen hade de nämligen under befäl av kapten Simon mitt på ljusa dagen varit fräcka nog att ur Vittskövle Hestehave röva bort en stor hop med hästar, oxar, kor och ungboskap, däribland två av hans stutar och två kvigor. Visserligen hade han efteråt skickat en av sina husmän till Simon för att söka återfå dem, men denne var ohågad, tydligen därför att han tyckte, att den erbjudna lösepenningen var alldeles för liten.

Om bataljen vid Sönnarslöv heter det bl. a.: „Da blef en Deel aff vore slagne och en Deel fangene, iblant fangene var Isach Ulf, som Captein Simon tog selv fangen och rider nu gild paa Isachs den store brune Hest“.

Skrivelsen är daterad den 3 augusti 1678, och påföljande dag måste Kristianstad kapitulera på grund av hungersnöd.

II. I och med Kristianstads kapitulation var årets danska fälttåg i Skåne praktiskt taget slut, slut var det också på Christian V:s förhoppningar om att kunna återtaga Skåneland, stämningen bland skåningarna blev dyster, och än värre blev det, när danska härledningen fattade det olycksaliga beslutet att i fortsättningen tillämpa den brända jordens taktik för att därigenom beröva svenskarna deras underhållsmöjligheter. Det var detta fatala beslut, som mer än något annat kom kärleken till Danmark att svalna hos dåtidens skåningar. Det skulle komma att dröja ännu ett år, innan det äntligen blev fred, kriget fortsatte alltså men nu blott som ett slags gerillakrig.

Sedan friskyttarna i norra och östra Skåne genom Kristianstads kapitulation mist sitt starkaste stöd, måste de nu draga sig västerut för att komma Landskrona litet närmare. Vad kapten Simon beträffar, så drog sig denne i början av september ner mot mellersta Skåne efter att dessförinnan ha kapat två svenska proviantbåtar, som voro på väg från Åhus till Kristianstad, ett högst välkommet tillskott till kompaniets försörjning.

Nästa gång återfinna vi honom i Västerstad, en socken, som är belägen ett par mil söder om Hörby. Prästen i Västerstad hette Hans Nielsen Holmby, och till denne andans man hade kapten Simon ett gott öga, eftersom han var svenskarnas handgångne man. Och låt oss nu i fortsättningen lyssna till, vad ännu bevarade urkunder ha att förmäla om Simons öden och äventyr nere i Västerstad. Vid ett tillfälle hade några av hans män infunnit sig vid högmässogudstjänsten i sockenkyrkan, och prästen hade då i sin predikan hotat dem med helvetets eld och svavel, om de icke gjorde bot och bättring. Men det skulle han aldrig ha gjort, ty om natten kommo de förfördelade till prästgården, ryckte upp prästen ur hans sötaste sömn och läto honom i bara skjortan och fastbunden mellan tvenne hästar springa ända fram till ett litet torp i Påarp, där förmodligen kapten Simon för tillfället uppehöll sig. Påföljande dag kommo emellertid några av byns bönder för att lösa ut sin bortrövade själasörjare, men dyrt blev det, det kostade icke mindre än 28 danska kronor, somliga säga till och med hela 80 kronor.

Någon tid därefter var det helgonskyldsgille i prästgården, och där infann sig då även den allt annat än buskablyge kapten Simon tillsammans med nio av sina män, och allesammans togo med frisk aptit för sig av det välförsedda bordets håvor.

Men värden på stället ruvade på hämnd, ty han hade ingalunda glömt den hårdhänta behandling, som han nyligen varit utsatt för, och så skickade han i all hemlighet bud till en i Hörby befintlig svensk truppstyrka, som stod under befäl av Simons argaste antagonist, den i hela Skåne ökände Banketröja, så kallad på grund av sin brutalitet mot de honom underlydande bönderna, som han med rentav sadistiskt välbehag pryglade och hundsvotterade vid den allra minsta förseelse. Annars hette han Sven Erlandsson, hade före kriget varit förvaltare på några skånska svenskägda herresäten, blev sedan krigskommissarie och slutligen adlad med det fina namnet Ehrenflycht. Denne värde herre infann sig nu i flygande fläng, prästgården omringades, och för kapten Simon och hans lilla skara tog det hela ett slut med förskräckelse. Allesammans stupade utom Simon, som lyckades slå sig ut och komma undan.

Följande dag skickade Sven Erlandsson en rapport om sin lilla seger till Karl XI, som då uppehöll sig i Höör. Den ännu bevarade skrivelsen är daterad Västerstad den 8 oktober 1678. Samma episod omtalas i Sven Erlandssons Promemoria om snapphanarna.

Av de stupade friskyttarna blevo några begravna i prästgårdens s. k. Kumminhage strax utanför gamla kyrkogårdens sydvästra hörn och några strax öster om prästgårdens mangårdsbyggnad och invid kyrkogårdsmuren.

Kapten Simon, som den 5 november 1678 anvisats kvarter i Landskrona län, övervintrade med sitt kompani i Andrarum och trakten däromkring, och för honom liksom för alla andra friskyttar blev den sista krigsvintern mycket påfrestande. Allmogen, som var högeligen förbittrad över den danska brand- och skövlingspolitiken, började nu intaga en avog för att nu icke säga rent fientlig inställning mot friskyttarna, vars situation därigenom blev allt annat än avundsvärd. I saknad av danska härens stöd, hårt ansatta av svenskarna och därtill stundom förrådda av bönderna måste de många gånger rentav utrymma de socknar, som blivit dem anvisade till vinterkvarter. Och det blev heller icke bättre för dem, när ett stillestånd slöts, ty snapphanarna ingingo icke i detta. Men de måste ju trots allt leva, och så blevo de nu tvungna till att med våld taga från bönderna, vad dessa förut frivilligt hade givit dem.

Kapten Simon var dock icke den, som lade fingrarna emellan, och så blev han för sin hårda framfart nere i sydöstra Skåne kallad Simon Böse, alltså den onde eller förskräcklige Simon. Men hur kavat han än var, lyckades han dock icke förmå Andrarums sockenbor till att erlägga de honom tillerkända vinterkvarterspengarna, innan han mot slutet av kriget lämnade trakten och drog sig tillbaka till Landskrona.

Efter ankomsten dit tillställde han den 4 september 1679 inspektören vid Alunbruket ett nog så ampert brev, vari han kort och gott krävde, att denna tillika med prästen och sockenskräddaren skulle för socknen förskottera och inom åtta dagars förlopp till honom inleverera 300 Rdr danska mynt, i annat fall skulle han veta att behandla dem på ett sätt, som de sent skulle glömma.

Detta lät ju nog så hotfullt, men sockenborna i Andrarum läto ej skrämma sig, de togo det hela med knusende ro, ty redan den 23 augusti hade danska regeringen genom freden i Fontainebleau sett sig nödsakad att bekräfta Roskilde- och Københavnsfredernas bestämmelser, och någon ändring häri stod ej heller att få i den fredstraktat, som den 26 september s. å. avslöts mellan Danmark och Sverige i Lunds domkyrka.

Men var skulle nu friskyttarna ta vägen? Återvända till respektive hemorter kunde de ju ej, ty detta hade varit detsamma som att tigga om att snarast möjligt bliva hängd eller steglad, nej enda utvägen för dem var förstås att flytta över till Själland. Vid fredsslutet överfördes också samtliga friskyttekompanier dit, där de tills vidare inkvarterades i trakten av Helsingør, varefter deras kompanier upplöstes i mars påföljande år.

Helt naturligt hade friskyttarna hoppats på en hedersam belöning för sin trohet och tapperhet under kriget, men därav blev det nu ingenting. Givetvis skulle de få stanna kvar i landet, om de så önskade, de, som ville upptaga ödehemman, skulle under tre års tid befrias från alla slags skatter och utlagor och erhålla fritt byggnadsvirke från kronans skogar, i annat fall skulle de hugnas med ett par riksdaler till avsked och sedan ta sig fram bäst de kunde. Undra på, att friskyttarna kände sig besvikna över. denna. nog så kyliga behandling. Helst skulle de ha velat bli ryttare i danska. hären, vilket dock icke beviljades dem, fotsoldater ville de icke bli, och så återstod för dem blott att söka sin utkomst som arbetare hos borgare och bönder eller slå sig fram som hantverkare.

Kapten Simon beslöt sig för att söka sin utkomst genom att övertaga ett ödehemman. Dessförinnan hade han tillika med åtskilliga. andra friskyttar under någon tid uppehållit sig i V³rlese ett stycke norr om KÝbenhavn. En anteckning i denna sockens kyrkobak förmäler, att det år 1680 var barndop hos tvenne friskyttar, och som faddrar fungerade då inte bara „pr³stens Christen, degnens Svend, pr³stens pige Else“ och några. bondhustrur från byn utan också friskyttekaptenerna Hans Berntsen och Simon Andersen, den senares löjtnant och därtill några meniga.

Här återfinna, vi alltså vår gamle bekanting från Tullsagra och denna gång för ovanlighetens skull i en mycket fridfull miljö, och helt visst hade de gamle kumpanerna, när de sutto bänkade kring gillesbordet, åtskilligt att berätta för de andra. gästerna. om sina vådliga och vilda äventyr under de mörka. och blodige år, då de i de skånska bokskogarna utkämpade sin ojämna men heroiska strid mot de främmande inkräktarna.

Sedan försvinner kapten Simon och blir borta. i dunklet. Man vet emellertid, att han hamnade någonstädes på norra Jylland, men namnet på gården eller socknen, dit han kom, har man nu glömt bort i Tullsagra, där den urgamla storbondesläkt, som han tillhörde, ännu lever kvar. Här lever han också själv kvar i ortsbefolkningens hjärtan, ty söndagen den 2 augusti 1953, en strålande vacker solskensdag, avtäcktes utanför hans forna hem, den s. k. Snapphanegården, en av bygdens folk bekostad minnessten över den oförfärade och tappre partisanhövdingen, som spelade en så framträdande roll under skånska kriget 1676 - 79. Den av prosten Anders Hedwall författade inskriptionen på den i stenen infattade metallplattan, ritad och skänkt av verkmästare Nils Biarne, Malmö, har följande lydelse:

Simon Snapphane Friskyttekapten 1676 -79 Frejdig frihetskämpe

Här föddes han, och här har förr hans starka blockhus stått, men stängd för honom blev dess dörr, och landsflykt blev hans lott.

Under den stränga vintern 1676 - 77 var det många skåningar, som sökte sig över till Själland. Större delen av dessa uppehöllo sig i Köbenhavn, där de bildade en liten skånsk koloni, vari det mest markanta inslaget utgjordes av de här övervintrande snapphanar, som under 1676 års fälttåg hade komprometterat sig i svenskarnas ögon så pass mycket, att de, trots Karl XI:s allmänna pardonsbrev, icke ansågo sig kunna begära pardon eller rentav icke hade någon som helst avsikt att förödmjuka sig härtill. Till dessa senare hörde bl. a. Jens Jensen från Stoby, som alltifrån krigets början anslutit sig till snapphanerörelsen.

Under de första månaderna av kriget hade danska härledningen tydligen ställt vissa förhoppningar till ett skånskt bondeuppbåd samt uppsättning av reguljära skånska regementen, men då dessa förhoppningar slogo slint, började man mer och mer intressera sig för den insats, som skulle kunna göras av de organiserade snapphanarna eller, som dessa officiellt kallades, „kongens friskytter“. Dessa åtnjöto också ett visst underhåll från kronan, ty i provianträkenskaperna finner man nämligen, att fr. o. m. 1677 bröd och havre börjat utdelas åt dem och deras hästar vid flera tillfällen, likaså krut. Under vintern skulle de i enlighet med konungens befallning avlönas och förplägas som dragoner, en order, som dock icke åtlyddes så särskilt noga, eftersom både officerare och manskap fingo hålla tillgodo med betydligt mindre avlöning och förplägnad än dessa.

Den 20 februari 1677 utfärdade Christian V en formlig fullmakt som friskyttebefälhavare för förutnämnde Jens Jensen från Stoby samt Simon Andersen från Västra Vram, och i denna sin egenskap kvarstodo de sedan ända fram till krigets slut. Jens Jensen nämnes som löjtnant till slutet av 1677 och därefter som kapten. Den kungliga fullmakten var av följande lydelse: „Eftersom imod Forhaabning formeenes, at nogle indvaaner udi Skaane sig skal understaae deris naboer og herritsmænd, som sig oss tro bevist hafer och endnu beviser, hos de svenske at angifve och dem derfore stor skade oc fortræd at paaføre;Da gifve vi nerverende Jens Jensen i Stoheby udi Landscrone lehn boendis och Simon Andersen af Wester Wramb udi Christianstads lehn hermed fuldmagt och befahlning, at de med deris medfølger och tro danske undersaatteres hielp skulle och maa forfølge alle svenske infølge eller betiente och svensk gesinte undersaatter i Skaane, som deris næste och oss tro værende binder och indbyggere seger i saa maade at forrede och at forderfve, hvilcke de have at nederlegge och med dennem som fiendens tilhenger at forfahre. - Gifvet Kiøb: d: 20 febr. 1677“.

Även under påföljande vinter låg Jens Jensen med sitt folk inkvarterad på Själland, där han åtnjöt ett visst underhåll. Hans friskyttar synas till större delen ha varit från Stehag och kringliggande trakter, och det var också kring Ringsjön, som han hade sitt egentliga operationsområde. Redan i september månad 1677 inrapporterade befallningsmannen Carl Paulin till de svenska myndigheterna, att det härnere fanns över 300 snapphanar, och i början av mars 1678 klagas det från samma håll över, att ”snaphanarna grassera temmelig i Frosta och en del av Färs härad”.

Detta fick sannerligen också ryttmästare Ankarspitz erfara, då han i mitten av juni s. å. var på väg från Knutstorp till Kristianstad med sextio ryttare och ett rikt byte, som han hade lagt sig till med under sin inkvartering på förut nämnda herresäte. I Spange ora i Höör möttes han av snapphanarna, som ihjälsköto 1 korporal och tretton gemene, berövade honom hela den värdefulla foran och drevo honom tillbaka till Eriksholm, det nuvarande Trolleholm. I sin förbittring häröver besvärade sig Ankarspitz hos prästen i Höör och begärde av socknen ett skadestånd på hela 1,000 riksdaler under hot om, att han, om dessa icke erlades, skulle hemsöka socknen med eld och svärd och icke ens skona det lilla barnet i vaggan. Att det var Jens Jensen, som arrangerade det lyckade överfallet på transportforan, behöver man nog inte tvivla på.

Då Karl XI mot slutet av samma månad var stadd på marsch för att undsätta Helsingborg, slog han läger vid Munkarp, och naturligtvis var Jens Jensen då genast ute för att skaffa informationer om de svenska trupperna, „som jeg selv“, som han säger i sin rapport till den danska härledningen, „haver været saa nr i nat, at jeg kunde have skudt paa dem, om vi havde været stærke“. Han hade lyckligtvis ett gott stöd av ortens befolkning, ty både i Frosta och Färs var man högeligen förbittrad på svenskarna för deras ideliga utskrivning av proviant, ja, man hotade till och med att bränna ner gårdarna för de länsmän, som kommo för att indriva de betungande pålagorna. I vetskapen om att sålunda ha ett gott ryggstöd i ortsbefolkningen var Jens Jensen vid gott mod, och det beredde honom även ett stort nöje att i sin rapport kunna skildra den föirvirring och fruktan, som han trodde sig kunna förmärka hos de svenska trupperna. „De er“, säger han, „saa konfunderet i deres tanker, at de hver time er foranderlige, og (man) ved aldrig, hvilken vej de seger, enten op eller ned“. Naturligtvis var det för honom förenat med den allra största risk att ha svenskarna alldeles inpå sig, men, tillfogar han förtröstansfullt: „Dog bor Vor Herre midt i landet, som hjælper den nedlidende“.

Tillika med sitt kompani övergick han vid krigets slut till Själland, där han sedan kvarstannade under sin återstående livstid. Kompaniet upplöstes i mars 1680.

Bland de på Rigsarkivet i København förvarade kompanirullorna över skånska friskyttar forskar man förgäves efter några rullor över friskyttarna i det kompani, vars ledare var den i snapphanelitteraturen mångomtalade Lille Mads. Förmodligen har också han fört sådana, fastän de sedan ha förkommit. Man känner i varje fall till namnet på en av hans officerare, nämligen löjtnanten Olle Haagensen av „Lille Madsis parti“.

Men vem var han då, denne sägenomspunne man, som så ofta figurerar i J. O. Åbergs och C. Aug. Cederborgs s. k, historiska romaner och berättelser? Ja, han skall enligt somligas uppgift ha varit färsing och född i Röddinge socken. Så alldeles säkert är dock icke detta, ty i sin „Promemoria om snapphanarna“ uppgiver den beryktade svenske krigskommissarien och snapphanejägaren Sven Erlandsson, att Lille Mads var född i Hoby i Ingelstads härad, och denna uppgift förefaller också synnerligen trovärdig, eftersom bemälde Erlandsson tidvis tillika med sitt krigsfolk var inkvarterad på Ingelstads Nygård, där man säkerligen kände väl till vederbörande partisanchef. Samme Erlandsson omtalar också, att Lille Mads „tillförne warit dragon under de swenske men rymbde bort wid Torsebro“, samt att „han war capten för en deel“, alltså chef för ett friskyttekompani.

Under svenska härens reträtt strax i början av kriget hade det nämligen varit en skärmytsling mellan danska och svenska trupper vid Torsebro, och det var då, som Lille Mads, vilken tydligen blivit tvångsutskriven till soldat, hade passat på att rymma från svenskarna mitt i det allmänna virrvarret. Och vart skulle han sedan taga vägen? Ja, för en bortrymd soldat återstod just ingen annan utväg än att „söka skogen“ och ansluta sig till den snapphaneresning, som inom kort slog ut i full låga häruppe i gränstrakterna och sedan spred sig som en löpeld till skogstrakterna i hela Skåne. Och som gammal rutinerad soldat blev han förstås snart nog den självskrivne ledaren för en större eller mindre flock, som var hågad för att, som det heter, „gå på parti“.

Det förefaller också, som om han åtminstone tills vidare stannat kvar häruppe i de djupa gränsskogarna, att döma av de många sägner och traditioner, som i dessa trakter alltjämt anknyta sig till hans säkerligen mycket färgstarka person. Vad som i dessa är dikt eller verklighet är emellertid nuförtiden ofta mycket svårt att avgöra, eftersom snapphaneskildraren par preference C. Aug. Cederborg i sina många romaner har tilldiktat och fabulerat till den milda grad, att han till slut icke själv förmådde skilja på traditioner och egna tillsatser och broderier.

Det är emellertid J ingalunda alldeles otroligt, att Lille Mads, som det påstås, skall ha varit ledare for de snapphanar, som på kyndelmässodagen den 1 februari 1677 efter en mindre träffning på Finjasjöns is tillfångatogo översten Abraham Cronhjort, hans major och löjtnant och därefter införde dem till Landskrona fästning, vars kommendant i glädjen över det lyckade kapet gav dem en dusör på 20 riksdaler, varefter snapphanarna, som också fingo havre till sina hästar och tillstånd att sälja det tagna bytet, redo sin väg „meget weltilfredse“.

Sannolikt deltog han också i snapphanarnas operationer kring Hovdala åtminstone under de första krigsåren. Gårdens dåvarande ägare den danskfödde räntmästaren Jens Mikkelsen var svenskvänlig och betraktades därför av snapphanarna med allt annat än blida ögon. På Hovdala förvaras i förbigående sagt ännu ett gevär, som säges ha tillhört Lille Mads, och om så verkligen är förhållandet, skulle det onekligen vara högst intressant att få veta, hur det kommit att hamna härstädes.

I början av juni 1678 gjorde Lille Mads Ystad den äran av ett litet besök, och den närmaste anledningen härtill var i korthet följande:

Sedan danska härledningen vid denna tid förlorat hoppet om att kunna återerövra Skåne, började den nu tillämpa en rentav hänsynslös krigföring i akt och mening att beröva svenskarna deras underhållsmöjligheter i landskapet. Bl. a. landsattes den 4 juni i Ystad en större truppstyrka, som därifrån bortförde 344 stutar och kor till fartygen, varefter hela staden prisgavs till plundring åt soldaterna och snapphanarna, ty även många sådana hade infunnit sig däribland Lille Mads. De förnämsta av borgarna lyckades emellertid undkomma på ett fartyg, borgmästaren Sivert Kofod i sista stund, ty om honom heter det, att han „paa sine løse Tøfler“ måste fly neråt stranden efter att ha blivit bortjagad ur sitt hus av en friskytt vid namn „Lille Mads“, vilken hotade att skjuta honom.

Efter sitt gästbesök i Ystad stannade Lille Mads kvar nere i södra Skåne, där snapphanarna hade sitt huvudtillhåll i trakten av Sövde och Marsvinsholm. Dessa uppgingo till ett högst betydligt antal, och namnen på deras ledare ha bevarats ända fram till våra dagar. De hette Jöns Bollring, Anders Farbror, Ola Törn, Bengt Blank, Hans Unosen och så naturligtvis Lille Mads, som tydligen var den mest ansedde av dem alla och därför också fungerade som överbefälhavare.

Om huru det gick till, då denne stupade, berättar den förut nämnde krigskommissarien Sven Erlandsson i sin „Promemoria om snapphanarna“ enkelt och rättframt och utan några som helst romantiska broderier följande: „Råkade Sven Erlandsson ett partie af 5 a 600 man wid Söfwa Mölla, han kom öster if:, och de kommo wäster ifrån och träffade hwarandra wid den wästra Söfde Mölla. Attaquen warade ½ timma, då många snaphanar blefwo på platsen, men af wåra blefwo några sårade allenast, ty de stego af hästarna och brukte them till betäkning, när de skuto på snaphanarna. När äntligen de kommo öfwer broen, flydde snaphanarna, och 4 blefwo fångne, hwilka fördes till Wanneberga och lades på stegel, emedan kongen war på Liungby.Iblant thesse war en, hette lille Mads, som war född i Hoby i Ingelsta härad, som tillförrne waret dragon under de swenske men rymbde bort wid Torsebro, han war capten för en deel. När snaphanarna woro på flykten, flydde han med, men som hans häst war blesserad i knäet, gick han och ledde hånom i skågen, der först 2:ne af Sven Erlandssons drängar råkade på hånom, på hwilka han lössade sin bössa men förbi, hwarpå den ene, Lars Roth, född uppe utj Swerie, skiöt hånom med sin pistool. att han nödgades stå på knä. Härpå kom general Mortons dräng Petter, då de woro 3. De tillbådo hånom att gie sig, men han swarade ney, hwarpå (han), oafsedt han med sin palasser (sabel) förswarade sig, så godt han kunde, blef nedhuggen. Snaphanarna togo och begroffue hånom i Blentarp, men Sven Erlandsson tog hånom upp och lät föra hånom till Åhuus, derest han blef satt på stegel i kistan, sedan loket war uppslaget och bortkastadt“.

Lille Mads var tydligen en bemärkt person, hans insatser som friskyttechef hade observerats och uppskattats till och med på högre ort, något som bl.a. framgår av den omständigheten, att amtmannen i Landskrona Knud Thott i en skrivelse av den 27 januari 1679 underrättade Christian V om hans nyligen timade död.

Det var tunga bördor, som den svenska regeringen efter freden i Roskilde 165S lassade på de arma skåningarnas skuldror. Inte nog med allehanda skatter och kontributioner, bönderna betungades därtill också med inkvarteringar av både svenska och tyska ryttare, av vilka särskilt de senare gjorde sig obeskrivligt hatade av sina värdar på grund av sin brutala framfart. Mycket fruktade voro också tvångsutskrivningarna av skånska män till krigstjänst i Sveriges provinser på andra sidan Östersjön. Det var nämligen högst sällan, som någon av dessa olyckliga återkom till hembygden, varför „det att bli utskriven till knekt var för allmogen detsamma som att bli dömd till döden“.

De tvångsutskrivna skåningarna borta i Balticum och Pommern gjorde emellanåt myteri i raseri över sin omänskliga behandling, men dessa desperata försök att slå sig fria dränktes naturligtvis i blod. I mycket sällsynta fall lyckades dock en och annan att rymma från detta veritabla helvete och efter många underliga öden och äventyr ta sig hem igen till Skåne. En av dessa få, som lyckades härmed, var Hans Severin, som i icke mindre än tretton års tid hade försmäktat någonstans borta i Östersjöprovinserna.

Efter sin återkomst till Skåne i början av år 1677 anmälde sig Hans Severin, som i förbigående sagt var född i Ystad, genast till krigstjänst hos danske generalmajoren Ahrensdorf och fick då av denne rådet att såsom varande infödd skåning ansluta sig till friskyttarna. Rådet följdes, och kort tid därefter blev han enrollerad som löjtnant i Dreyers kompani, som synes ha opererat företrädesvis i trakten kring Malmö.

Den nybakade löjtnanten var tydligen en ganska fördomsfri herre, ty i april 1678 fann sig generalmajor Meerheim föranlåten att låta arrestera honom för plundring. Det blev emellertid icke alltför svåra efterräkningar för den alltför företagsamma löjtnanten, ty han blev snart frigiven och därefter chef för eget kompani.

Liksom kring Lille Mads har det också kring Hans Severin växt upp en hel flora av sägner, varav säkerligen många, för att nu icke säga de allra flesta, härröra från C. Aug. Cederborgs och J. O. Åbergs livliga fantasi. Man vet dock med säkerhet, att kapten Severin under hösten 1678 opererade uppe i Göinge, där han i oktober brände Hasslaröds bro, varefter han den 5 november tillika med sitt kompani av den danska härledningen anvisades vinterkvarter i Landskrona län. Sedan Kristianstad i början av augusti måst kapitulera på grund av hungersnöd, lät Karl XI anställa en formlig klappjakt på snapphanarna. En av de mest bekanta snapphanejägarna var ryttmästaren Alexander Hummer, sedermera adlad Hummerhjelm. I traditionen benämnes han ofta „snapphanarnas gissel“ och detta säkerligen med fullgoda skäl, men nog är det ganska underligt, att man i hans dagboksanteckningar från skånska kriget endast sällan påträffar notiser om hans mellanhavanden med snapphanarna.

Det fanns emellertid också en annan snapphanejägare, som kanske för partisanerna var ett ännu värre gissel, nämligen krigskommissarien Sven Erlandsson. Han hade före kriget under många år varit tillsyningsman över greve O. W. Königsmarcks skånska gods och därvid blivit så pass förtrogen med de lokala förhållandena i landskapet, att han, som det sades om honom, „känner alla vägar i Skåne“. Som förvaltare av greve Königsmarcks egendomar hade han funnit ett rentav infernaliskt nöje i att på alla upptänkliga sätt misshandla och plåga sina underlydande, och denne brutale bondeplågare blev till sist ökänd i hela Skåne, där han gemenligen kallades Sven Banketröja. Det behövs sannerligen icke något större mått av fantasi för att föreställa sig det öde, som väntade de frihetskämpar, som råkade i klorna på detta odjur i människohamn. Det var denne värde herre, som till slut lyckades uppspåra och infånga kapten Hans Severin, och härom berättar han själv i sin Promemoria om .I 11Clpphcuic~rea följande: „Sedan fick Sven Erlandsson weta, att snaphanar skulle wara i Slimminge sokn i et torp, som hete Tolbonn, men der war ey mer än en, som hette Hans Severin, som war anförare alt med de så kallade grönningarna, war utskrefwen att gå till Lifland men hade rymt hem. Han förswarade sig desperat, och iblandt andre blesserade han ryttmästar Klingsporre i knäet. Han blef tagen och spetsad wid Åhuus sönnom för åhn“.

Banketröja brukade annars, då det gällde tillfångatagna snapphanars rannsakning och dom, icke besvära vederbörande myndigheter därmed, den saken skötte han själv om, men Hans Severin var ju icke någon vem som helst utan kapten för ett helt friskyttekompani, och han blev därför i och för rannsakning och dom överlämnad till en militär domstol, som enligt ett ännu bevarat protokoll dömde honom „att spetsas levande, inte invärtes utav mellan rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget. Hans namn på galgen“.

Ett i all sin skrämmande vederstygglighet nog så vältaligt exempel på, hur de svenske under skånska kriget behandlade tillfångatagna partisaner. Nåja, det må rättvisans namn sägas, att icke alla sådana avlivades på detta ohyggliga sätt, ty många gånger kunde de infångade frihetskämparna, om det ville sig väl, slippa så pass lindrigt undan, att de utan vidare ceremonier blevo hängda i närmsta träd.

I ett brev, skrivet i februari 1679, underrättade amtmannen i Landskrona Knud Thott sin herre och konung, alltså Christian V, om kapten Hans Severins död.

Jens Nielsen Vismand, som i rapporterna benämnes kapten, stundom också ryttmästare, uppehöll sig i København i november 1677, då han anhöll om tillstånd att få återvända till sitt folk hemma i Skåne, vilket han tydligen också fick och det med en för svenskarna synnerligen ödesdiger påföljd, ty efter hemkomsten angrep han med sitt kompani en större svensk styrka, som efter stora förluster i döda måste draga sig tillbaka ända upp till den småländska gränsen. I juli 1677 beordrades han tillsammans med friskyttekaptenen Peder Christophersen upp till södra Halland för att indriva en gärd. Han synes huvudsakligen ha opererat uppe i nordvästra Skåne och omtalas sällan.

Peder Christophersen, som sannolikt är identisk med Jens Vismands och Eskild Nielsens löjtnant med samme namn, omtalas som kapten 1678 och 1680. Hans kompani, som synes ha varit rekryterat med folk huvudsakligen från Luggude härad, anvisades den 5 november 1678 vinterkvarter i Landskrona län och överfördes vid fredsslutet till Själland, där det blev upplöst i mars 1680.

Peder Lauritzen, som var chef för Norra Asbo härads kompani, uppehöll sig i november 1677 i København dock utan sitt manskap. Friskyttekompanierna häruppe i Skånes nordvästra hörn etablerade emellanåt ett nog så effektfullt samarbete, men man ville tydligen inte inlåta sig på alltför stora äventyrligheter, ty då förutnämnde Peder Lauritzen i juni 1678 ville ha dem med sig för att storma skansen vid Laholm, ursäktade man sig med, att „huer haffuer noch at passe paa i sine egne grentze“.

Efter Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1678 blev ställningen ohållbar för de friskyttar, som opererade uppe i gränstrakterna, och på grund härav anhöllo både Peder Lauritzen och hans kollega Aage Monsen Harlof hos höga vederbörande om att få sig anvisat något lämpligt vinterkvarter, varvid de åberopade sig på, att de „med all vor magt och krafft søgt eders kgl. majestæts fiender och fædernelandet till nøtte igien at komme i en gammel form under rette Danmarchs crone“. Denna anhållan blev också beviljad.

Vid krigets slut överfördes Peder Lauritzens kompani till Själland, där det upplöstes i mars 1680.

Henrik Dreyer, som redan på våren 1677 hade sitt kompani organiserat, kallas ibland ryttmästare, ibland kapten. Dreyers kompani synes ha oprererat huvudsakligen i trakterna kring Malmö, och det hör till de mest omtalade under åren 1677 - 78.

De partisaner, som opererade ute på slätten, blevo givetvis i avsaknad av den skyddande skogen betydligt hämmade i sin verksamhet, och därför sågo de också som sin huvudsakliga uppgift att lägga beslag på boskap i bondgårdarna och införa denna till Landskrona samt än vidare att snappa upp desertörer från de båda arméerna.

Det var givetvis de svensksinnade bönderna, som blevo berövade sina kreatur, men hur som helst är det ju icke att undra på, att de blevo förgrymmade och beklagade sig hos höga vederbörande över den hårda medfarten.

Ett belysande exempel härpå är vad som hände bonden Bertel Madsen i Ilstorp, som av friskyttarna blev berövad två hästar och en vagn, men det var icke nog härmed, utan de hade till på köpet „klædt ham af sine klæder, trukket ham ud paa marken og vilde endelig have kaputeret ham og sagde, han var svensk“. Friskyttarnas befälhavare vid ifrågavarande tillfälle voro sannolikt desamma, som två dagar senare nämnas vid namn, nämligen ryttmästaren Henrik Fred. Dreyer och löjtnant Knud Bog, vilka man då beskyllde för att de tillsammans med 26 „snaphaner“ hade överfallit en bonde med hugg och slag, eftersom de misstänkte honom för att gömma svenskt gods och därtill svenska soldater. De lade beslag på åtskilliga ägodelar, tvingade honom att öppna sina kistor, och han måste till och med av dem lösa igen sin egen kostym. Slutligen bundo de honom för att taga honom med sig, men hur det än var, så lyckades han dock slippa loss från sina plågoandar och undkomma. Vid ett annat tillfälle höll det emellertid på att sluta med förskräckelse för Dreyers folk, och det var, då den svenske kaptenen Simon Bengtsson i en gård i Gärdslöv i Vemmenhögs härad överrumplade 12 snapphanar, som måste fly hals över huvud och därvid icke ens hunno att taga med sig sitt ölkrus och sina tobakspipor.

Dreyers kompani, som på våren och hösten 1677 uppehöll sig på Själland, anvisades den 5 november 1678 vinterkvarter i Landskrona län. Dess chef ryttmästaren eller kaptenen Henrik Frederik Dreyer blev i september 1679 tillfångatagen av svenskarna och troligtvis sedan steglad.

Knud Espersen Bøg var chef för Börringeklosters kompani, som var färdigorganiserat allaredan i början av år 1677 och då inkvarterat på Själland, där det åtnjöt ett visst underhåll. Bøg kallas då löjtnant men från hösten s. å. kapten. Icke så få av friskyttarna hade redan i april överförts till Landskrona för att tills vidare inkvarteras härstädes. Under denna vistelse blevo de enrollerade och avlade ed till konungen, varefter de åtnjöto förplägnad sam dragoner. Till de friskyttar, som nu uppehöllo sig i Landskrona, hörde också Knud Bøgs och Nicolaus Hermansens folk, och det kan i detta sammanhang nämnas, att Bøgs kompani senare på året trädde under Hermansens befäl, varefter Bøg sökte få det erkänt som ett reguliärt dragonkompani, något som emellertid icke lyckades.

Börringeklosters kompani, som vid krigsslutet överfördes till Själland, upplöstes i mars 1680, varefter dess chef kapten Knud Bøg erhöll anställning vid de reguliära trupperna.

Ingemand Philipsen, som var kapten för Villands kompani, blev enrollerad allaredan i april 1677 men omtalas icke i fortsättningen.

Casparus Dues kompani synes ha bestått av folk huvudsakligen från Östra Göinge och Villands härader. I mars 1680 uppges Due, som titulerades kapten, vara spetsad av svenskarna.

Matz Oelsens kompani omtalas endast den 5 november 1678, då det anvisades vinterkvarter i Landskrona län. Chefen titulerades kapten.

Till de kompanier, som den 5 november 1678 erhöllo vinterkvarter i Landskrona län, hörde också Anders Pedersens kompani. Det överfördes vid krigets slut till Själland, där det upplöstes i mars 1680. Anders Pedersen, som före kriget var bonde, och som kallas friskyttekapten från sommaren 1678, stannade kvar på Själland.

Man vet icke med visshet, om alla friskytterullor blivit bevarade fram till våra dagar, och många gånger kan det också vara svårt nog att dra en viss bestämd gräns mellan snapphanar och friskyttar, alltså mellan organiserade och icke organiserade partisaner, i all synnerhet som de förra och då särskilt under krigets slutskede emellanåt opererade tillsammans med lokala förband.

I sin „Promemoria om snapphanarna“ omtalar den av alla snapphanar innerligt hatade svenske krigskommissarien åtminstone en, som alldeles säkert varit chef för ett militärt organiserat friskyttekompani, nämligen Tage Bøg. Om dennes död heter det i promemorian sålunda: „Något dereffter fik Sven Erlandsson weta, att en snaphane hade bröllop på Kronowold. På ditresan råkade han een deras anförare, som hette Tage Bøg, som tillförene warit inspector, han satt och sof på hästen, till han war inpå det swenska partiet, som skiöt honom ihiel. Wed det sköttet kommo de på Kronowold i rörelse, men 7 a 8 satte då liffuet till“.

Enligt en rapport av den 24 september 1678 från den svenske kaptenen Simon Bengtsson, som var befälhavare på Krageholms slott, hade den skjutne för kort tid sedan kommit från Landskrona med fullmakt som major hos snapphanarna. På svenska sidan skilde man, i förbigående sagt, icke på friskyttar och snapphanar utan kallade alla partisaner för snapphanar. Denna fullmakt, som var alldeles nedblodad, bar han på sig tillika med några artiklar till efterlevnad inom kompaniet. Här finna vi sålunda åter ett bevis för, att friskyttarna i motsats till de s. k. snapphanarna ingingo i militärt organiserade förband, även om det sedan emellanåt kunde brista åtskilligt både i fråga om deras disciplin och organisation. Men i fråga om kärlek till hus och hem, till hembygd och fosterland brusto de dock aldrig. För dem var fosterlandet alltjämt Danmark, man byter ju heller icke nationalitet lika behändigt som man byter om kläder, och om det icke blev Skåne beskärt att få återvända hem till den gamla kära moder Dana, så var skulden härtill i varje fall icke friskyttarnas.